Khamis, 28 Ogos 2014

Anak Yang Demam OR Jamuan Raya??

August 27, 2014

Pernah tak anak korang berdepan dengan separation anxiety?? Well at least that's what I'm facing now, I guest. Anak aku memang cepat matang, and seems to understand of whatever is going on around her. But she's A GIRL, nevertheless. Now aku, suami and anak dah mula berdepan dengan cabaran. If sebelum ni aku dengan En. Noor pejam mata je about temporary separation disebabkan aku kursus jangka panjang macam ni (even ko still boleh balik rumah every outing, it's not the same dengan berada di rumah tu sendiri.. trust me, walk in my size 6, you'll understand), dengan keadaan Safiyyah demam, meracau panggil-panggil aku.. how am I supposed to feel??

Bab anak demam and medication, En. Noor memang fail. Bukan sebab dia refused to see to the things, tapi as a father, ada boundary untuk bonding between dia and Nur Safiyyah. An easy example, Safiyyah tak boleh nak menyusu kat dia sebab takde susu badan kan?? Masa demam ni la anak nak bermanja-manja, time ni jugak la dia nak melekap kat dada kau, kalau boleh 24 jam. Nak suap ubat satu hal, macam mana la dia sorang nak cekau anak aku, nak sudu ubat sambil nak menahan Safiyyah meronta-ronta lagi.

Stop dulu - khabar tak baik ni.. later aku update.
2230 hrs

Update:
August 28, 2014
0150 hrs

AKU DAH LEGA. *senyum lebar*

NOW LET ME SHARE WITH YOU ABOUT *JAMUAN RAYA*

It has now become a common event, to host a 'Jamuan Hari Raya'. Not that I'm not used to it, but as of now, it's more to pondering thought on how these people could really go on planning an event, of which a certain amount would be collected among trainees, so that the event works as planned. Mind you, we still haven't receive our allowance, which means our daily expenses are on really tight budget.

Masa perjumpaan awal untuk bincang tentang jamuan ni pun ada pelatih semester 1 dah suarakan how BIG the amount of RM12 per head for us. So pelatih semester 2 dengan rasa 'penuh bertanggungjawab' berjanji nak bincang semula dengan pengajar tentang bayaran. After sometime, without any further news, we found out that the amount remains the same. Well what to do, kan? This is GOVERNMENT.

*Korang siap lecture on how tedious the process of application untuk dapatkan kelulusan to host the event. For the remaining trainees semester 1, that's news. But for some us, it's NORMAL, dear. Perhaps korang kene arrange semula thoughts about how clueless we are. Even korang senior sekalipun, korang tak pernah isi Pol.160 macam aku, and rasa bengang bila kerja nak mati tapi penilaian rendah. Next time korang punya exec disiplin tu patut buat research before lecture.*

Back to the story, preparations last minute. Communications gone haywire, and none of us ever understand what this event is for, actually (from what I saw, nak bersilaturahim pun tak kesampaian sebab almost every soul in the event sibuk dengan smartphone masing-masing). Aku still belum sihat sepenuhnya from diarrhea, and fikiran dah jauh ke Cheras, runsingkan anak demam la, laki yang terkontang-kanting mengurus rumahtangga, so event ni seems really annoying to me. Nak pulak habis pukul 10 malam, belum masuk mengemas. Seriously, semak!!

So after makan, elok masuk waktu maghrib aku, Nas, Azie ngan Wani blah gitu je. Aku memang tunggu time nak ke toilet, Nas ngan Azie mengantuk. Aku tak faham kenapa majlis perlu panjang sampai 5 jam. See, dipendekkan kisah, kitorang berempat ni diarahkan tulis show cause letter. So, itu la khabar tak baiknya. Well, nak buat macam mana, dah salah tu tanggung je la hukuman.

Dah mengantuk, nak bangun semula pukul 4 nanti. So sekian la update pagi ni.

Tiada ulasan: